En sista hälsning från Ghana

Det har varit lite mer komplicerat än vanligt att få ihop ett blogginlägg nu de senaste dagarna. Inte nog med att vi har haft Stevie på besök som vi träffade på Mole Naional Park, utan vi har också haft flera dagar av strömavbrott. Vilket är ganska vanligt egentligen här i Ghana att vara utan el i ett, ett par dagar med strömavbrott som kommer och går. Jag vet inte vad som är värst med strömavbrotten, men jag tror det är att fläkten inte fungerar, vattnet är ljummet och det känns som att det är tip grader varmare än vad det egentligen är.

Jag har packar mina väskor nu. Har en jätteklump i magen. Igår sjöng de för mig i skolan, fick jättekramar från både lärarna och barnen. Fick tilldelat ett intyg och en skräddarsydd afrikansk klänning, den är verkligen urfin!

Igår låg gråten i halsen hela tiden. Stevie flög med kvällsflyget, så när jag vinkade av honom förstod jag att snart är det jag som kommer bli avvinkad. Pojkarna kom på besök en sista gång, gav alla en varsin kram en sista gång. Men inom mig känner jag så starkt att jag snart kommer att återvända hit. Det här har faktiskt blivit ett andra hem för mig, jag har ju precis kommit in i den ghananska rytmen så det känns väldigt konstigt att lämna. 

Just nu försöker jag att ta in det sista av Ghana innan jag boardar planet. Jag är hemma igen imorgon bitti! 

Stora kramar och ett stort tack för alla ni som stöttat mig under denna resa. Fortsättning följer självklart när jag kommer hem!


Där separationsångest och hemlängtan möts

Min helg på Kokrobite garden var allt jag behövde. En lugn och avkopplande miljö, god italiensk mat, en pool och min ensamhet med en bok och bra musik. Det där med att resa själv spelade ingen roll, det var skönt att bara ha mig själv att ta hand om. Gick och tittade efter lite souvernirer, träffade människor jag aldrig träffat och träffade människor jag såg förra helgen. Dansade till reaggae på Big Millys tills efter midnatt, låg vid poolen och läste och blev kär (återigen) i mitt absoluta favoritband Hurts.
 
 
Igår regnade det sådär långdraget och trist här i Accra. Oftast när det regnar här i Ghana blåser det upp till storm, sedan öser det ner ett skyfall i ett par timmar, sedan är det över. Men igår var det bara grått och trist, och hela Teiman dör av. När det regnar här dör det mesta av, butikerna stänger igen, folk går hem och sätter sig under tak, skolorna tar paus i undervisningen, vissa går inte ens till skolan. Ghana blir ungefär lika stillastående under regn som vi blir när vi har flera meter snö. 
 
I regnet var min hjärna i alla fall sval nog att ha en vettig inre konversation. Det där faktum att jag snart ska åka hem kan jag nästan inte ta in. Det knyter sig i mitt bröst, jag har en klump stor som en klementin i mellangärdet, som också trycker sig upp mot strupen.Det är någon sorts knuta av hemlängtan och separationsångest. Jag pendlar mellan att vilja åka hem och komma hem, det finns så mycket jag saknar där hemma, samtidigt som att jag inte vill lämna, jag vägrar att åka här i från. Det här har också blivit mitt hem nu, jag kommer sakna så mycket saker här ifrån. Det är så mycket saker Ghana har gjort med mig under den här korta tiden, så mycket jag fått uppleva och så många fantastiska och inspirerande människor jag mött på vägen. Hur mycket jag har utvecklats som människa, hur jag har funnit mig att trivas med en enkel livsstil, min kärlek till barnen, lärdomar om mig själv och vem jag är. En inre styrka och jag har lärt mig om en urkraft som finns inom mig som jag aldrig känt förut. Självständig och stark på egna ben. Jag har mognat i min 21-åriga kropp. Jag har liksom blivit lite vuxen på något sätt. Jag har blivit en bättre människa.