Sjukförsäkringar och en massa ungar

Idag vaknade jag innan sju och visste att det skulle bli en hektiskt dag och att jag skulle bli totalt utpumpad. Vi skulle ta våra fadderbarn, tror de var 15 stycken totalt i varierande åldrar, Ghana sjukförsäkrings-registrering i Adenta, 15 minuters bilväg från skolan. Därför var jag uppe tidigt, laddade magen med banana-pancakes något jag blivit en specialist på sedan jag kommit hit. Har allmänt blivit speciellt bra på att laga mat helt utan recept och utan de ingredienser vi är vana vid att ha hemma. Så med lite mjöl, ägg, konservmjölk (tror det är kondenserad mjölk typ) och ett par små bananer kan man göra underverk på morgonen. Sedan var det dags att ladda bilen full med ungar och köra iväg. Mellan tio och fyra var bara en låååång väntan i kö på detta instängda och trista ställe, det var svårt att hålla barnen i schack. Även om det var jag, Laud och Gordon så var det ibland lite överväldigande.
 
Men jag är glad att barnen nu är sjukförsäkrade, och inte kostar det så mycket. Jag tror att Laud uppskattar att det kostar ca 20 GHC, alltså typ 50 kronor att försäkra en unge för fem år. Det täcker all sjukvård, och till och med vissa mediciner. Detta måste förnyas varje år
 
till en mindre avgift. Så barnen har idag blivit fotade och de har fått ett varsitt kort och jag, Laud och TANF kan bara sträcka upp händerna i luften och tacka alla som har gjort detta möjligt för dessa barn!
 
De är inte de vackraste i världen, men de smakar desto godare.
Jag och Annabel. Annabel behöver förörvrigt en fadder. Om det är någon som är intresserad av att bli fadder till en urmysig tjej på 8 år, världens goaste leende får gärna kontakta mig eller Laud på TANF. Att bli fadder kostar 40 USD i månaden och täcker precis allt för dessa barn.
 

Jag åker till Kokrobite imorgon, den här gången blir jag ensam och den här gånger ska jag sträcka ut mig min lata kropp på Kokrobite garden och äta god italiensk mat dagarna i ända och köpa souvernirer och njuta av min sista helg i Ghana. Jag är värd det, jag är värd det! Så vi hörs efter helgen. Puss och kram!

Det löser sig alltid!

Kan börja detta inlägg med att tacka Christopher Taylor, min systers andra hälft för att ha donerat en laptop till TANF. Det betyder inte bara att det underlättar för oss och barnen, utan också att nu kan jag fortsätta blogga! Efter lite bråk och stök för att stänga av det engelska tangentbordet är jag nu äntligen igång. Det föregående inlägget kom för övrigt från min mobiltelefon, då min dator fortfarande inte vill starta. Jag har i och för sig lagt den tillbaka i väskan för att inte röra den förrän vi kommer hem. För jag orkar inte att den ska vara min huvudvärk nu den sista tiden jag är här, jag vill kunna njuta av varje sekund. 
 
Berättade lite kortfattat vad vi gjorde i helgen, och det var ju så att vi var till Kokrobite för att hänga med Camilla och hennes mamma. Kokrobite ligger en dryg timme från där vi bor, om inte lite mer, stranden var inte så fin som jag hade önskat, Busua tar lätt förstaplatsen på den froten hittills. Men vi bodde på Big Millys Backyard vilket är ett lummigt ställe med bungalows och en bar och restaurang, som en egen liten resort, backpackerstyle direkt på stranden. Tyvärr har jag inga bilder att visa därifrån då jag inte tog med mig några värdesaker. Tyvärr är Krokobite ett av de få ställen i Ghana som är kriminellt på det viset. Men vi hade ett par härliga dygn, vi åt gott italienskt på kvällen och dansade natten lång till ett reggae-band. Morgonen därpå fick vi tyvärr vinka av Agneta, Camillas mamma på flygplatsen eftersom hon skulle åka hem till Sverige. Camilla spenderade dock sina två följande dagar i Accra med oss och firade sin 24-årsdag i måndags med att äta hamburgare och dricka goda drinkar uppe på taket av ett casino inne i de lite finare och "vit-anpassade" områdena i Accra, Osu. Jag tackar stort stort stort för en trevlig helg och önskar henne lycka till i sitt projekt med att bygga en skola högt upp i norra Ghana. En riktig power-kvinna och Ghana ska vara tacksamma som har en sådan som henne här.
 
Vad mer har jag att berätta... Hm, i skolan rullar allting på som vanligt. Det känns bättre och bättre, börjar komma eleverna närmare vilket känns så jäkla sugigt att jag snart ska lämna detta när det börjar kännas så himla bra! Och jag och Laud pratar om hans framtida projekt och jag blir alldeles till mig av iver - jag vill stanna kvar! Just nu börjar jag insjukna i någon typ av separationsångest men samtidigt har jag en betryggande känsla av att jag kommer återvända hit, och det väldigt väldigt snart. Jag har en känsla i magen av att jag är inte klar här.
 
Dessa två killar får mig att le stort som en sol varje gång jag kommer till skolan, Aaron och hans lillebror Kekeli. Först och främst är de lika som bär, sedan är Aaron en utav våra ungar, det vill säga att han räddades från barnarbete då han arbetade på ett stenbrott här i närheten. Aaron går i KG2 och eftersom han är min elev så märker jag att han gör jättebra ifrån sig. Det känns så bra i magen att veta att vi tillsammans gör skillnad för de här små liven. 
 
PS: Ni får ursäkta att det kommer inte bli lika fina och många bilder som tidigare här i bloggen just nu eftersom jag var väldigt beroende av min förra dator till det. Men jag fotar såklart som vanligt så kommer ni få se allt när jag kommer hem! Den som väntar på något gott... (den har man ju hört några gånger).

Min dator tycker inte om Cola

Det fick jag erfara igår. Vi satt och skrev ett dunderbra inlägg när jag tänkte bjuda honom på lite Cola, men verkar det inte vara hans smak för idag vill han inte ens starta. Eller så har han väl fått någon afrikansk sjukdom, malaria eller något. Hur som helst, skit händer och bara om någon får titta lite på honom när vi kommer hem så tror jag att det löser sig. Men det gör det tyvärr lite mer komplicerat att blogga under mina sista dagar, men det ska vi nog också lösa på något sätt!
Mina skitiga afrika-fötter. 
 
Agneta, jag och Camilla. Den enda svettiga bilden som finns på oss alla. Vi hade en dundermysig helg i Kokrobite och Camilla firade sin födelsedag med oss häromdagen. Tack för att jag fick träffa er!