Valentines wedding

Goddagens mina vänner!
 
Drygt ett par veckor spenderat i Ghana nu, och på alla hjärtans dag fick jag delta i ett ghananskt bröllop. Det var det första för min del, och bröllop är inte en sällsynt skådad sak här. Men oj så vilken skillnad det är på bröllop här och där hemma. Det är för det första mer som ett väckelsemöte än ett bröllop, väldigt lite kretsar kring själva vigseln under den här cermonin i alla fall. Men det var sång och dans, och lite intressant var också att jag fick sitta fram vid hedersbordet under skålen och när de skar i tårtan.
 
Jag hade sytt upp en klänning hos min skrädderska, Deborah här i Teiman. En romantisk liten sak som skulle passa fint på alla hjärtans. OBS! Skulle inte rekommendera det här till någon. Att sitta under ett plåttak utan fläkt i drygt 4 timmar i stekande hetta (det måste varit närmare 45 grader under där) och svetten kryyyper som rännilar innanför klänningen som är alldeles för grov för att andas. Ja, det var stundtals tortyr.
 
Men nu har jag gjort det i alla fall! Och nu på lördag ska jag på ett annat bröllop, fast utanför Kumasi i "Ashanti-region" i Ghana. Spännnade. Så dagens uppdrag blir att springa till skrädderskan för att få en ny klänning uppsydd, haha. Och idag kommer vi förövrigt köpa cement till bygget. Det går långsamt framåt här!
 
Jag och Barbara, familjevän till oss och hänger med oss ofta i huset. Otroligt fin tjej!
Jag och min vapendragare P. Laud
Jag är lite förvånad att svettfläckarna som tornade upp sig som världskartan på klänningen inte syns, haha

Vi hörs! Massor av kärlek ♥

Det känns som hemma i Ghana...

När Camilla var här, den fantastiska tjejen bakom The Free Projects, http://www.thefreeprojects.com/  så sa jag det att jag hade ju inte börjat gråta om någon sa till mig att jag måste stanna i Accra, kanske bo här, är tvungen att jobba här. Nej, jag tycker det är en fantastisk stad, och speciellt nu när man börja kännna sig hemma, kan områden, vet hur man tar sig runt. Förstår priser osv, osv. Man börjar bli en riktig ghanan. 
 
Jag har snackat mycket om projektet, och det löper ju på självklart. Det sker i ett långsamt tempo, men det beror ju på att vi egentligen inte har en tidsram och bygger ut eftersom medel finns. Men så lever jag ju en vardag också. En lugn vardag, oftast vid sidan av P. Laud. Vi är ut och träffar människor, åker ut till marken, sitter på kontoret och ordnar med saker. 
 
Från kontoret häromdagen
 
Så finns det dagar när det inte händer så mycket. Då går jag gärna sträckan till Teiman "bara för att". Det är en svettig promenad längst en trafikerad väg, och en stekande sol. 20-25 minuter tar det att gå, och den gick jag nästan varje morgon förra året. I Teiman brukar jag gå förbi Wisdom Academy, säga hej till min gamla klass. Nu har de splittrat upp klassen i olika klassrum så det är inte riktigt som förut, men de flesta är kvar i KG 2 och några i klass 1. De minns sångerna jag lärde dom, och mest otippat var att de sjöng "Bä, bä vita lamm" på svenska, med hel fel ord som ändå lät ganska rätt. Då blev jag rörd till tårar näst intill.
 
En liten bebis i Teiman
 
Sedan är man bekant med många i byn, vilket också är en häftig känsla. Att man kan ströva runt lite var stans och människor tjoar på en, sedan händer det också att man hör "Madam Emilotte!" någonstans ifrån. Skolbarnen är verkligen överallt.
 
Att tvätta här är lite som terapi. Det tar ett par timmar, men man hinner fundera mycket och sätta på lite musik. Så sitter man där på pallen och gnuggar. 
 
De två helger som varit sedan jag kommit hit har jag varit i Accra faktiskt och bara varit social. Ute och träffat folk, inte suttit på rumpan och inte gjort ingenting. Camilla kom till Ghana nu i helgen så vi spenderade några dagar tillsammans genom att känna på temperaturen i Accra, se finalen i AFCON som tyvärr Ghana förlorade, rökt oändligt mycket shisha, hängt på Labadi beach och ätit turkisk mat. Och druckit öl. Semesterfirare i princip.
 
 
Sen så har vi de absolut bästa timmarna under dygnet och det är skymningen. Att känna temperaturen gå ner, ljuset förvandlas till varmt och rött, sanden blir alldeles glödande röd, barnen har kommit hem till skolan och vi kan vara ute och busa. Mellan kl. 17-19 är det perfekt ute. Sedan blir det beckmörkt och har man otur är det strömavbrott så får man sitta där i mörkret och rulla tummarna. Tycker det har varit mycket strömavbrott sedan jag kom hit, det är var och varannan dag och då sitter det i i ett dygn ungefär. Tack Pappa för att du gav mig en powerbank i julklapp så jag kan ladda min telefon!
 
Jag och Ellikem. Barnen har inte växt så hemskt mycket vad jag kan se. Förutom dom absolut minsta bäbisarna som nu faktiskt kan gå.
 
På lördag är det Alla Hjärtans Dag och jag ska faktiskt på ett ghananskt bröllop. Så häromdagen var jag till sömmerskan för att få en klänning sydd och det ska bli superspännande att få se resultatet. 
 
Så! Nu fick ni en liten inblick i mina dagar här i min lilla by Amelia, som ligger vid ett stort träd längst vägen till Teiman, som man brukar få säga ligger vid Oyarifa på vägen mot Abokobi, som i sin tur ligger utanför Madina som är i utkanten av Accra som är huvudstaden i detta fantastiska land Ghana. Mitt andra hem. 
 
Med kärlek från mitt älskade Ghana.

TANF och våra visioner

Hej mina vänner!
 
Jag bara tjatar om ett skolbygge, eller hur? Som om det inte redan fanns skolor i Ghana. Det löser väl inte deras problem, de har ju fortfarande inte råd att gå i skolan.
 
Fel.
 
Vad vi (TANF) står inför just nu är att vi har fullt ägarskap till knappt ett hektar mark. Check. Marken är uppdelad i tre "plots", alltså tre delar. Den mittersta "ploten" är nu rensad från trädstammar och sly. Check. Nästa steg är att förbereda ett bygge som ska bli, just det, en skola på den "ploten". En skola i TANF's regi.
 
Skolan kommer att:
 
1: Vara fri från avgifter. Vi kommer själva med hjälp av egna medel kartlägga barn som kommer från s.k "broken homes", är föräldralösa eller gatubarn etc. genom att gå hus till hus för att de ska då ansöka om ett s.k "sponsorship" av oss. Vi har full bedstämmanderätt när det kommer till vilka barn om får komma till oss. Precis som vi har idag, våra "sponsorkids", eller fadderbarn skulle man kunna säga, fast de går i vår skola.
 
2: Vara fri från bestraffning/barnaga. Detta var ett av de största bekymmerna jag hade sist jag var här. Jag tror knappt jag nämnde det i bloggen. Det är jobbigt att prata om. Men skolan jag var på sist och jag skulle tro varenda skola i hela Ghana, använder olika typer av bestraffning. Det är olagligt men djupt rotat i skolsystemet och i skolmiljön. Det kallas för "caneing". Tänk dig skolan på 30-40 talet här hemma, med pekpinnar som slog dig på fingrarna, eller så fick du ställa dig på knä och stå där tills läraren säger att du är förlåten. 
 
Jag minns att jag flera gånger sa ifrån. Jag sa att det finns andra sätt att bestraffa barn för något de gjort; varit högljudda, inte gjort läxan osv. Viktigast är att du inte gör illa någon. De vet inga alternativa medel och tyvärr är attityden så att de inte tolererar att ändra på sig, det är för djupt rotat i kulturen. Tänk dig att barnen här dagligen får höra "I'll beat you" så fort de gör något de inte ska. Har du någonsin hört din mamma säga "Jag kommer slå dig!"? Du förstår kulturkrocken. Oavsett hur mycket påtryckningar TANF har gjort på skolorna här i närområdet har ingenting skett inom efter år av tjat och samtal och volontärer som försökt påverka på sina sätt.
 
I alla fall - detta är vad vi står inför. Plot 1 och 3 kommer att användas till att bygga ett volontärhus och kontor för TANF s.k "Mainbuilding". Plot 3 har jag förstått det som att Laud siktar på att en dag kunna öppna en klinik. Men det ligger i framtiden. Det som händer nu är att vi ska inviga bygget och börja med en grund till en mur som kommer vara runt skolan och skydda barnen. 6 starka män har anställts av oss för att genomföra detta arbete. 
 
 
Jag ska fortfarande vilken dag som helst åka och köpa sand och sten till bygget. Jag vädjar er därför till att öppna era hjärtan för att stödja detta underbara, fantastiska, livsförbättrande projekt. Och med det önskar jag att ni kunde öppna er plånbok.
 
Här i lilla Teiman kan verkligheten stundtals bli lite för påtaglig. Ska jag vara ärlig så kan det vara lätt att glömma vilket liv de lever här, man glömmer saker som är självklart för mig att jag får, till exempelt en utbildning, man glömmer att det inte är självklart här alls. Det är fråga om vem som har råd. 
 
Igår träffade jag Jonathan och Joshua. Jag korsade byn, mellan hus där folk bor, när jag plötsligt hör "Madam Emilotte" och jag ser en hord av ungar springandes mot mig. Smutsiga, trasiga kläder, barfota. Jag känner genast igen två av pojkarna. Mina före detta elever. Men varför var dom inte i skolan? Usch, det var som knivar i magkropen, det knöt sig. Jag gick några hundra meter till. Jag ser Isac och hans lillebror, heller inte i sin skoluniform. Jag frågar "Why are you not in school today?" och han svarar med blicken i marken "My mother said we don't have money today". 
 
När man ser barnen utan sin relativt välpolerade skoluniform tänker man inte riktigt på hur de har det hemma, jag blir helt tagen varje gång. 
 
 
En annan sak är att det ibland är lätt att jag glömmer vad jag involverat mig i, att jag tillsammans med TANF kunnat erbjuda många barn och ännu fler barn i framtiden en utbildning. Att det vi gör verkligen gör skillnad. Även om vi inte kan rädda alla barn i Teiman eller Accra eller i Ghana, så är det något vi gör. Vi gör i alla fall inte ingenting. Och för de barnen spelar det en betydande, om inte avgörande, roll. Haja då vad en skola kommer kunna göra!
 
Tack för att du bidrar!
 
Så här ligger vi till just nu. Sista spurten, är ni med?!