min resa för livet

Hej mina läsare!

 

Så kul att ni hittat tillbaka hit. Det var ju helt underbart sist jag var i Ghana, och jag minns hur jag verkligen kände att jag inte var klar när jag åkte hem. Jag hade ingen riktig hemlängtan, mer att det var skönt att komma hem till alla bekvämligheter och nära och kära.

 

Ni har ju följt min resa ni som varit med, genom djupa tankar och funderingar kring att arbeta som volontär, en vanlig vardag för mig, en förstörd dator och så en jävla resa hem från Mole National Park med livet som insats. Jag borde egentligen vara lite galen som saknar det, men jag rår inte för det. Mitt hjärta pumpar längre sönderut än här hemma.

 

Mitt mål var egentligen att besöka Ghana redan innan det här året var slut, men jag fann inte pengar eller möjlighet till det. Sedan stod jag lite i valet och kvalet eftersom jag helst innte ville vara bortrest under jul och nyår. Därför såg jag möjligheten att packa väskorna och dra iväg nu i januari igen. Och vore det inte för min fantastiska arbetsplats på ATG hade jag nog inte kommit iväg så pass länge som det är bokat för nu - hela 15 veckor.

 

Den 28:e januari drar jag och det pirrar lite magen, men inte alls lika mycket som det gjorde sist! (Jag vill säga förra året, men det slår mig hela tiden att det inte var så himla länge sedan jag kom hem..!). Jag kanske har tagit mig lite vatten över huvudet, men jag minns sist jag var där; hur man känner sig odödlig, modig, att man klarar allt. Jag kan klara att resa själv, ta ansvar, lära känna nya människor. Nu känns det lite splittrat, men jag vet att jag inte kommer ångra mig för en sekund. Nu kör vi bara!

 

De första 7 veckorna är planerade till att spenderas med samma organistion som sist, TANF. Det är mycket projekt som TANF driver just nu, mycket som händer. En mark ska köpas, en skola ska byggas, vår verksamhet ska sprida och etablera sig i ett nytt samhälle Dodowa straxt utanför där jag bodde förra gången, Teiman. Laud har stora planer och jag är mer än spänd av förväntan på vad för slags uppgifter jag kommer få under mina veckor där. Jag kan säga att jag spricker av längtan till att få känna den kvava värmen i Accra, det underbara kaoset i Madina, barnens skratt och lek och bus, åka trotro och köpa FanYogo direkt ur bilfönstret där man sitter i trafikstockningen utanför Accra Mall. Och pizzan i Accra Mall! Jag kan pågå i evigheter...

 

I mitten av mars börjar förlängningen på mitt äventyr, det jag kanske mest är nojig över men jag ser så galet mycket fram emot det. Jag säger hejdå till Ghana och slänger mig på ett plan med destination Malawi. Malawi är ett land jag har en märklig och spännande relation till. Jag vet inte mycket om det landet utöver var det ligger, men de jag mött på vägen har sagt att dit måste jag åka. Och av olika anledningar har jag stött på tecken som jag tolkat som att det är meningen att jag ska åka dit. Så det gör jag nu!

 

Malawi ligger inklämt mellan Mocambique, Zambia och Tanzania. Ett litet avlångt land, som består till stor del av en stor sjö: Malawisjön, afrikas tredje största sjö. Det ska vara fattigt men varmt och vänligt land, så därför åker jag dit. För att resa runt, för att kanske arbeta, för att hälsa på en vän som nu mera arbetar där. Det ska bli fantastiskt.

 

Jag är hemma igen i mitten av maj och det är exakt 33 dagar tills jag ger mig av mot destination 1, Ghana.

 

Med varma hälsningar önskar jag er alla en god fortsättning och så hoppas jag att ni kommer följa min resa här på bloggen igen som sist.

 

 

Likt förra året drev jag en insamling och den är minst sagt lika aktuell inför denna resa, mer än någonsin vill jag påstå. Mycket saker kommer att ske inom organisationen TANF som ni kan läsa mer om på min insamling som ni hittar här: 

 

 

Med kärlek,

 

Emilotte