till min stora kärlek
Idag är det tre år sedan vi sågs på tågperrongen utanför skolan. Det är helt fantastiskt vad slumpen kan göra för oss alla. Tillfälligheterna som bara vävs ihop i ett enda mönster, och i det mönstret passade vi in.
Det krävdes 77 dagar för mig innan jag vågade närma mig dig, säga någonting. Sedan jagade jag dig i ytterligare 54 dagar innan du sa att jag är din flickvän, och du bara min.
Det jag vill berätta, vilket som också kommer låta så jävla klyschigt, är att jag minns en höstdag då jag hade haft balett och slutade väldigt tidigt och var påväg till tåget. På perrongen står en kille som jag aldrig sett förut men som jag hade svart att slita ögonen ifrån eftersom jag tyckte att han hade så sjukt cool egen stil och härlig frisyr. Och sättet han log på när han snackade med sin vän gjorde min dag lite grann. Eftersom jag tycker det är så ovanligt att se sådana personer som honom i Täby och speciellt på tibble så la jag honom på minnet och när jag samma dag skulle till frisören berättade jag vad jag sett den dagen. Och med tanke på att jag aldrig sett honom förut och att det var så konstig tid på dygnet var jag inte säker på om han gick på tibble eller inte. Men jag lovade min frisör att om jag såg honom igen skulle jag gå fram och hälsa.
Nu råkar den här personen vara du.
Nu råkar den här personen vara du.
Man har ju sina milstolpar. Första gången jag fick se honom första gången, minnet av hur tagen jag blev av hela hans aura som lyfte mig upp från något kådaaktigt mörker jag fastnat i. Nervositeten när jag författade ett meddelande till honom (tackar för facebook!) där i feberuari efter det, känslan av att jag har ingenting att förlora, bara att vinna. Sedan de 54 följande dagarna av trånande och vädjande till honom, och att han äntligen fattade att det var vi. Första kyssen. Minnet av när vi låg i soffan. Jag med datorn i knät, han spelade xBox. Hur han sa att jag "var paxad" och sedan dess var jag förtrollad av honom.
Jag älskar dig Simon.