min resa för livet

Jag tycker det är så väldigt fascinerade att jag på under 15 timmar kan ta mig från en värld till en annan. Jag börjar med att jag äter en räkmacka för över två hundra kronor, till att jag sitter här barfota med smutsiga fötter, klibbig kropp och lyssnar till tuppen som galer i kvarteret. Jag har verkligen fått uppleva primitivt boende, och ändå övertygar volontärerna mig om att "detta räknas ändå som en fyrstjärnigt hotell här i Ghana". Jag pratar om volontärhuset i Accra, i en by utanför Oyarifa-Teiman. Här har vi tack och lov rinnande vatten till en viss måtta, men det är långt, långt ifrån vad man är van vid hemma. 

 

Resan igår gick bra, flyget mellan Stockholm och Addis Ababa gick fort, jag sov mest. I Addis bytte vi plan och då blev jag ensam vit tjej, och jag gick inte osedd förbi direkt. Däremot hade jag hela stolsraden för mig själv och kunde sträcka ut benen och ha en riktigt mysig flygtur ner till Accra. 

 

När vi klev av, slogs jag av värmen och fuktigheten som la sig som en klibbig hinna över precis hela kroppen. Jag trodde jag skulle dö... På flygplatsen var alla vänliga, alla kontroller gick superbra och väldigt fort. Direkt när jag kom ut med mina två bagage började folk närma sig mig, fråga mig saker som om jag ska möta någon, osv osv. Sedan kommer han "Emilooooottee" hör jag bakom mig och jag är lättad. Jag är framme och jag är i händerna hos Laud! 

 

Lena från Tyskland som också är volontär var också med till flygplatsen för att plocka upp mig. Vi pratade mycket men jag satt mest och tittade ut och hoppades på att vi skulle överleva bilresan. Kort sagt, i Ghana finns inga trafikregler. Och sedan åt vi Ghanansk burgare på Peter Pan i den lilla "staden" Medina. Jag växlade pengar och fick ett Ghananskt SIM-kort så jag kan hålla kontakten med alla. Efter det fick jag se den by vi bor i, Oyarifa-Teiman. Det är en by som sträcker sig ganska så långt, säkert några tusen bor i detta område. Min första tanke var "Gud, så många barn!", för dom var verkligen över allt. Vinkade, springade, skrattande. 

 

Igår innan solen gick ner (man måste passa på medan solen är uppe eftersom det sedan blir beckmörkt) gick vi runt i byn, Teiman. Många små kiosker, några streetfoods och så barn överallt. Här hemma i volontärhuset bor jag tillsammans med Lena, Yves från Luxemburg och Mariah från USA just nu. Det finns två andra tjejer också som är här med TANF, Jennifer och Summer. Alla är så vänliga och omhändertagna så jag trivs verkligen, ingenting har varit jobbigt hittills. Här springer barnen som bor i grannhuset in och ut och vill leka. De är så gudomligt söta! Jag måste ta en bild...

 

Jag sover som en prinsessa måste jag bara tillägga, under mitt myggnät och här sover man fast de talar i tungor i kyrkan här borta. Ja, det är att säga det att det är en helt helt annan värld här, och det kommer ta sin tid att anpassa mig. Men min resa börjar nu!

 

 

En sak man lär sig om dessa barn att de är aldrig långt ifrån ett leende, och när de väl ler, då ler dom med hela kroppen.

 

Vi hörs snart igen!