The rythm of Ghana
Vi vaknar innan klockan sju. Varje morgon. Det är som om att det inte går att sova längre, det känns onaturligt. Dygnsrytmen här är helt annat mot hemma. Självklart nattar vi oss lite tidigare än hemma också, det finns liksom ingen mening att sitta uppe i mörkret när morgonen är så sval och skön.
Nu när jag varit här i en vecka så känner jag att de där rutinera börjar sätta sig och jag diggar dom. Ghana är ett sådant härligt land! Här sover man lite var som helst under dagens hetaste timmar, man sover i sin affär, barnen i nursery sover på varandra, på sina stolar, på borden. Här är det okej att ta en tupplur lite nu och då... Inget konstigt alls!
Denna vecka har jag också blivit introducerad till den skola jag ska arbeta på, Wisdom Academy här i Teiman. Jag har varit där varje dag denna vecka för att assistera Jennifer och Samahr i deras "catch-up class" vilket är tre pojkar och en flicka som ligger efter i skolan. Det är Opoti och Prince, två bröder som nyligen blivit placerade i skola, de är 10-12 år. De har aldrig tidigare gått i skolan på grund av att deras familj inte haft råd, men har blivit räddade av TANF. Det är också Godsway som är lite yngre men ligger också han efter i skolan på grund av att han inte har gått så mycket i skolan på grund av att de inte haft råd och har nu fått hjälp av TANF. Kommer ni ihåg detta inlägg där de höll i sina ryggsäckar? Det är tre av dessa barn som jag jobbat med denna vecka. Och sedan är det Lydia, lilla prinsessan. Det är något väldgt fel med henne, jag vet inte om det är hennes ögon eller någon typ av hjärnskada eller grav dysleksi, men hon har problem med i princip allt. Jag vet inte riktigt vad vi ska göra med henne, men jag ska försöka hjälpa henne medan jag är här. Om det är något problem med ögonen kanske vi kans hjälpa henne med glasögon. Inga av barnen här i Ghana har glasögon, och jag tvivlar starkt på att alla barn ser bra.
Åh, det är ett sådant hårt liv jag får vittna här för barnen. Jag vet att de finns dom som har det mycket, mycket värre, men det är ändå ett hårt liv de får här dessa små. Men trots det är dem de finaste varelserna på denna jord. Det finns inga barn som ler och skrattar så mycket som dom här. Kanske har det att göra med att jag är "obruni" som de vita kallas här, men det är så mycket mer än bra deras skratt och leenden. Dom är så mogna för sin ålder, de har hand om varandra på ett moderligt sätt, de städar upp efter varandra och sig själva utan att säga emot. Redan nu när jag sitter här längtar jag efter att gå till skolan för att skratta och le med dessa små.
Happy Valentines day!