Artifact

Godkväll!
 
Hur står det till idag? Jag har blivit starstrucked i efterhand tror jag precis. Jag köpte dokumentären Artifact från iTunes som handlar om ett av mina favoritband, 30 seconds to mars och deras kamp mot EMI som stämde bandet på 30 miljoner dollar för kontraktsbrott 2008. 
 
Det var en rätt lärorik och intressant dokumentär faktiskt, många av sakerna kände jag helt enkelt inte till. Som hur musikindustrin är uppbyggd till exempelt, hur skivbolagen utnyttjar artiserna till det extrema. Jag blev helt chockad - och vilka summor pengar de handlade om! Men en mycket, mycket sevärd dokumentär. Jag är väldigt imponerad av killarna i bandet som klarade av att producera en så fruktansvärt bra skiva under tiden de hade en stämning på 30 miljoner dollar i en snara runt halsen. Så himla imponerad. Se den!
 
 
 
Och om ni undrar varför jag  blir starstrucked såhär helt utan vidare så är det en sak jag inte kan ta in som hände i somras, och det var när jag såg att 30 seconds to mars skulle komma till Grönan så ville jag så gärna gå dit. Så då gjorde jag ju såklart det, iklädd en tröja som det så fint stod "City of Angels" på som jag tyckte passade bra. Vad jag inte tänkte på var att de på deras nya platta just har en låt som heter City of Angels. Och döm av min förvåning när de spelade den låten, och jag kommer ihåg att jag ville sitta på Simons axlar och sjunga till låten och bara, ja, njuta. Och döm av min andra förvåning när jag ser att Jared Leto som är sångaren i bandet lägger märke till detta. Och pekar på mig under låten. Häftig känsla.
 
 
Konserten var i alla fall sjukligt bra, trots att jag inte såg någonting för att jag bara mäter 1.60 över havet och dessutom var det kopiöst dåligt ljud på Grönan. Men det som gör att jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på konserten var det som hände (med stort H) som jag har vaga, vaga minnen ifrån trots att jag var spiknykter men hög på adrenalin. Det var när Jared helt plötsligt ropar ut i publiken: "Where is the girl with the city of angels t-shirt?" Och jag blir helt, ja, som sagt har jag blackout. Men jag kommer ihåg hur jag hoppar och skriker och ropar "Här, här!", och jag knockar min pojkvän i hakan så han flyger baklänges, och min vän Robin lyfter upp mig i armarna som ett riktigt Simba i Lejonkungen-lyft. Sedan säger han bara "Get up here right now" och pekar på mig. Och till historien hör ju också att jag står väldigt långt bak i publiken. Så jag får kryyyypa mellan folks ben i princip, och jag kommer ihåg när jag kom till främre raden och folk skrek och slet i mig och vakterna som lyfte mig över stängslet och folk grät. Jag kommer inte ihåg någonting i princip av det här. Men sedan vet jag att jag springer upp och hälsar på Tomo backstage och skakar hand med två människor. Sedan möter jag bara folkhavet på det fullsatta Grönan. Fan va mäktigt det var.
 
 
När jag var 15-16 ungefär, alltså för snart 6 år sedan så var 30 seconds to mars ett av de där banden som man lyssnade på i repeat. De var mina, ja, idoler. Det var då jag var luggklippt, svarthårig och Tokio Hotel var mitt absoluta favoritband. Men när jag upptäckte deras platta Beautiful Lie var jag helt såld. När This is War kom (som är plattan som spelades in i dokumentären) gick jag första året i gymnasiet. Den skivan är magisk. Men jag har inte fattat egentligen hur stora dom är internationellt och att jag fick stå där, på scenen, inför fullsatt Gröna Lund och uppleva detta. Alltså, jag skulle så gärna vilja berätta detta till 15-åriga jag att det kommer hända. Men jag tror inte jag hade trott mig själv. Det är för stort för mig själv för att jag ska kunna ta in det. I detta nu så känner jag mig verkligen som "one in a million". En urgammal fantasi och dröm gick i uppfyllelse den där dagen i juni!
 
Och tack till Fabian som jag fick dela denna fantastiska upplevelse med, som kunde hålla mig när jag höll på att ramla ihop, haha!
 
Jag varnar er för lite tonårsbröl och fjortisskrik, men det hör ju till.. Sänk volymen..
02:52 in i videon börjar det roliga, jag tror jag har sett denna videon 120 gånger för att försöka minnas något, men nej, eller jo... Jag minns hur vi sedan stod bakom trumsetet och headbangade jag och Fabian. Han var nog min bästa vän i 20 minuter! 
 
Tack 30 seconds to mars för år av tokbra musik och många bra minnen! 
 

Kommentera här: