min resa för livet

Idag var det lördag! Det betyder såklart skolfritt och en ledig dag. Eftersom jag var ensam i huset idag utan planer bestämde jag mig för att ta mig en tur in till lyxhotellet inne i stan för att ligga och ta det lugnt vid poolen. De tar en avgift på 20 cedis, ca 50 kronor, men oj vad det var värt! Läsa lite, lyssa på god musik, och oj vad solbränd jag blev efter bara några timmar!

Jag tror rutinen börjar sätta sig i kroppen nu efter tre veckor här. Det var som Yves sa precis när jag hade kommit hit att det tar cirka tre veckor att vänja sig, kroppen vänjer sig nästan vid värmen, man aklimatiserar sig. Vardagarna börjar flyta på nu, måndag till fredag börjar se ganska likadana ut med ändå inte.

Vi vaknar ju som sagt tidigt, jag har ändå lyckats strecha min sömn fram till klockan sju utan problem. Frukosten består oftast av en omelett (tänka sig va? Ni som inte tror jag äter ägg!), en kopp Milo vilket är som en lite vattnigare varm choklad men som fyller magen och stillar chokladsuget och lite mango eller annanas . Vid nio tar jag mitt pick och pack och vandrar de tre kilometrarna i stekande hetta till skolan i flipflops. På vägen ropar de "obruni, obruni!" och barnen ler som solsken när man vinkar tillbaka. Ibland blir man även kallad Akosua eller Akous vilken egentligen är namnet på de söndagsfödda flickorna här, men som har anammats som en allmän benämning på vita kvinnor även. Ibland får man en del underliga förfrågningar på vägen, de vill att man ska vara deras vän, köpa någonting till dom eller vill att man ska ta med dom hem där man kommer ifrån. Sånt vänjer man sig vid dock, i vissas ögon är jag en vandrande bankomat. Hur som helst blir det många "Good morning" och "How are you" innan jag har skolan i sikte. Kommer jag under rasten springer barnen redan innan jag hunnit fram till mig och kramar om mina ben. Först får man korsa skolköket, vilket är ett par kvinnor som lagar plain rice och tomatsås över öppen eld. Först hälsar jag på mrs Pats som är fröken till småbarnen i nursery. I deras lilla rum sitter småttingarna på ministolar runt två runda bord. Vissa gråter, vissa ropar "Hi, hi!" när jag kommer dit i kör. Några kommer fram och sträcker upp armarna och säger "I, I", vilket jag tror betyder "Jag, jag", för att de vill att man ska plocka upp dom och sätta dom på höften. Det är ett nöje varje gång.

På andra sidan väggen så har vi kindergarten där jag assisterar mrs Rita varje dag. Fyrtio stycker elever i de varierande åldrarna 5-12 år som lär sig ABC och att räkna, och när jag gör entre får jag ett rungande "madam Emilotte" i kör. Ofast lite olika varianter, som madam Emilom, madam Amilott osv. Och de slutar inte förrän jag har gått runt och gett de en varsin high five eller klapp på huvudet. Frågar man de hur de mår svarar alla likadant "I'm fiiine", även de minsta i nursery. Kan vara bland det gulligaste som finns faktiskt!

Under lektionstid och dygnets hetaste timmar försöker jag hjälpa så gott jag kan med att rätta barnens uppgifter och läxor, ibland står jag framme vid griffeltavlar och går igenom alfabetet och ibland så sjunger vi ABC och andra ramsor ihop. När det ringer ut för lunch är jag så slut och svetten rinner som på en ost i solsken ur mina porer att jag tackar för mig och säger hejdå till ungarna. Vi går ner till byn Teiman, ibland köper vi med oss friterad yams med en kryddig sås till, ibland några frukter. Mangon här är otroligt god! Och jag som är ett mango-maniac kan käka mango dag ut och dag in. Varje gång man tar en bit så vattnas munnen och det är nästan en religös upplevelse.

Om vi inte går hem tar vi en trotro tillbaka, det kostar 50 pesoes (ca 1 krona). När lunchen är uppäten tar vi nästan alltid en tupplur för att stycka av dagen och sova av de värsta timmarna. De två senaste dagarna har vi även haft strömavbrott under dagen vilket varit outhärdligt utan fläkt att jag nästan i panik sprungit runt för att hitta något ställe i skuggan där det fläktar något (glöm att vi har AC!). Efter vår nap brukar pojkarna komma hit, ibland våra små grannpojkar och ibland pojkarna från skolan. Oftast färglägger vi och äter bananer, och innan solen gått ner följer jag skolpojkarna tillbaka till Teiman, samma väg som vi vandrar till skolan, i solnedgången. Oftast är dessa promenader magiska, pojkarna skrattar och skojar och vi håller hand och sjunger ibland, och efter jag vinkat av pojkarna hos deras mamma tar jag en trotro hem igen, äter mat med de andra volontärerna i huset och sedan är det läggdags vid tio-halv elva.

Det var 24 timmar ur mitt liv i Ameria, Oyarifa-Teiman, Accra, Ghana.