min resa för livet

Oavsett hur djupa tankarna kan bli ibland och lite övervädigande, vet jag att jag är en lyckligt lottad tjej. Jag är så djävulskt glad att jag åkte hit. Det som jag har fått lära mig och uppleva här är ovärdelig, och kärleken jag får varje dag är också mer än vad jag kunde tro. Barnen ger så mycket energi och glädje till mig, det är deras mentalitet och deras korta väg till skratt och leende som smittar av sig. Jag blir inspirerad över ogenansen av att sjunga och dansa när som helst, inför vem som helst. De är så lättsamma, men samtidigt så mogna och omhändertagande. Trots deras enkla livsstil, kanske till och med fattiga, så har de ett sinne för ren och skär glädje.

 

I onsdags kramade vi alla om Mariah. Det var hennes sista dag på Wisdom Academy, och det firades ut med att barnen hade ordnat flera dansnummer och faktiskt en teaterscen också. Sista dansnummret tyckte de att jag och Mariah skulle vara med och dansa, så vi dansade lite grann till trummorna som spelade. Härlig känsla och barnen jublade, haha. De hade virat in sig i afrikanska tyger på traditionellt vis och jag är väldigt glad att jag fick uppleva det! Senare den kvällen kom bröderna över; Kwaku, Prince och Okpoti med sina kompisar Desmond och Yaw. Samtidigt var alla grannbarnen här; Elorm och Elikem, så det blev lite mycket pojkar på en gång. men vi hade vattenkrig, och de lekte. Och lilla Kwaku blev bra kompis med lilla Elikem. Så himla mysigt. På kvällen sedan fick jag följa de hem i mörkret. Oftast brukar jag hålla hand med pojkarna, men denna gång var jag tvungen att bära lilla Kwaku i famnen, och redan efter några minuter hade han somnat mot mitt bröst. Det blev 2 tunga kilometer att gå men den lilla krabaten på armarna, men ändå full av ett lyckorus.

 

Igår var det 6:e mars, Ghanas självständighetsdag och Yves födelsedag. Redan vi klockan nio såg man de svarta molnen välla över bergen och vi viste vad vi hade att vänta. Regnet sköljde över oss halva dagen, men vi åkte ändå in till flygplatsen för att jag och några andra skulle förlänga sitt visum. Tanken var ju att vi skulle åka in till Accra och se presidentens tal och firandet av nationaldagen, men när det regnar i Ghana ställs allt in. Jag och Mariah satt dock i bilen när presidenten höll sitt tal på radion, det enda jag kommit ihåg från talet var att han inte vill ha choklad från Schweiz för att Ghana gör bästa chokladen (vilket är långt ifrån sant, det smakar som salt oboypulver). Däremot så odlas ju bönorna här! Kvällen avslutades med att vi åt tårta i mörkret pga. strömavbrottet för att fira Yves, och på kvällen tog vi en öl på stranden Labadi Beach i Accra. Tyvärr var stranden lite stökig pga. övertända gräsrökande rastafaripojkar, och det spelade hög musik i sprängda högtalare och det skreks och sjöng i trasiga mikrofoner. Alltså, standarden här på högtalarna hade fått en ljudtekniker att få hjärnblödning och dött, så dåligt och hemskt är det!

 

Idag är det ingenting i skolan och jag går ledig idag. Yves åker tillbaka till Gomoa, Mariah har sin sista kväll här så det blir nog middag och sådär ikväll, sedan har jag inga planer egentligen. Nästa vecka väntar dock många, många äventyr och jag är så taggad!

 

Gör er redo för en bildbomb. Here we go!