Mole National Park
Safari-time! Eller kanske inte safari som vi tänker safari hemma med The Big 5 och sådär, det saknar tyvärr Ghana, men ändå... Lite natur och miljöombyte har inte skadat någon! Det börjar i alla fall med att i fredags fyllde jag ju 21 år. Sedan några veckor tillbaka blev det bestämt att vi skulle ta en tur till Mole National Park, jag och Laud, och vi skulle flyga på min födelsedag. Perfekt! Packade på kvällen efter vi kom hem från Busua och upp i ottan, gick till skolan för att säga hejdå en sista gång, barnen sjöng för mig flera gånger. Pastor Joe gav mig kakor, men sedan var det dags för mig att ta taxin til flyget.
Det absolut roligaste med att flyga med Africa World Airlines var att det var Lauds debutflygning. Han har aldrig under sina 24 år flygit så det såg jag som en jätterolig födelsedagspresent, att få vara med på hans första take-off. Och oj vad det var roligt att se! Trots att det bara är en 45 minuters flygning så var han så vaken hela flygningen. Det såg ut som att han tog det ganska coolt, ända fram till landningen. Det blev en ganska plötslig landning, där planet tappade höjd ganska raskt, vilket gav ett skönt sug i magen. Då höll Laud i armstöden som att knogarna vitnade. Och skramlet i planet när landningsstället sköts ut, då blev det desto obehagligare. Men jag tycker han skötte sig finfint!
PS: Ni får ursäkta att biderna har lite varierane kvalitét då de är tagna med en urskitig iPhone 4, vissa med med iPhone 5 och de bästa med min Canon EOS M.
När vi klev ur planet i Tamale, Northern region i Ghana trodde jag att det var ett stort fett skämt. Det var så varmt att jag började tvivla på att jag fortfarande var i samma land. Jag trodde det berodde på att vi har på ett flygfält och värmen på någon sätt alstrades där, men när vi raggade en taxi som skulle ta oss hela vägen till Mole National Park förstod jag, det är så här varmt i Tamale. Det var över 45 grader, snudd på 47. Vinden som "fläktade" var lika svalkande som en hårfön rakt i ansiktet. Jag var seriöst på väg till och gråta och ge upp. Och ingen AC i bilen såklart, sådant lyx finns inte här i Ghana, bara för de extremt rika eller obrunis som glider runt i sina 4x4. Tre timmar skulle det ta, och svetten rann så kopiöst överallt på min kropp. Lyckades sova bort någon timme, men resten var rent djurplågeri.
Landskapet förändrades ju längre in i landet vi kom, efter en stund insåg jag att vi är långt, långt ifrån storstaden Accra. Vi åkte genom byar av endast lerhyddor, såg inga bilar på en lång stund, vägen var inte asfalterad. Det var ett par skumpiga timmar i alla fall. Tillslut kom vi till porten in till Mole National Park, och fem-tio minuter in i parken ligger hotellet Mole Motel där vi bokat in oss för fyra nätter.
När mörkret föll och vi hade installerat oss i vårat rum gick vi till avsaten där vi kunde sitta och se en magisk, nästan overkligt vacker solnedgång, som arrangerat just för min födelsedag. Solen var som en stor blodröd apelsin, och inte nog med detta vackra skådespel och de orangeröda färgerna som speglades i vattenhålet kunde vi se två elefanter ta sig ett kvällsdopp. Det var en precis sådär picture-perfect solnedgång som absolut går till topp 3 av de vackraste solnedgångarna jag sett, och då var jag ganska bortskämd med vackra solnedgångar när vi öluffade i Grekland.
I denna Afrikanska solnedgång träffade vi Steve, en ensam resenär från Nya Zealand som har rest jorden runt de senaste 2,5 åren för att fotografera olika volontärprojekt. Vi spenderade kvällen tillsammans med att äta och dricka öl vid poolen ända tills efter midnatt. En annorlunda, men oj så bra födelsedag!
Det verkar omöjligt att fånga en solnedgång på bild, precis sådär magiskt som det är i just den studen.
Morgonen därpå tog vi en morgon-hike i parken med start klockan sju. Vi såg några antiloper på ganska nära håll, och naturen var så fascinerande och annorlunda att jag var lite osäker på om vi faktiskt var på samma planet. Som grand finale på denna två timmar långa vandring fick vi äntligen se vad vi väntat på; en stooor kille stod och badade i lera efter nattens skyfall, men han verkade inte bry sig ett dugg. En fullvuxen afrikansk stäppelefant. Vi stod cirka 70 meter ifrån honomm, med en damm emellan oss (som förövrigt det simmade runt krokodiler i), Det var lite skrämmande, elefanter kan bli aggresiva och att springa ifrån dessa bestar kan man glömma. Visste ni att den afrikanska elefanten är världens näst snabbaste däggdjur efter geparden? Det kan man inte tänka sig efter att ha sett den här grabben, han gjorde allting i slow motion, bokstavligt talat.
Efter frukosten gjorde vi oss förtjänta av ett dopp i poolen, även om den kanske inte var den fräschaste jag sett, hade sikt knappt 50 centimeter, men den var hur som helst svalkande och ett stort plus till att det gick att leva i Mole National Park utan att bli tokig.
Till min stora glädje träffade jag min första svensk på hotellet, (det tog 5 veckor!), och inte vilken svensk som helst. Camilla driver organisationen The Free Project och byggde förra året ett barnhem långt norrut i Ghana och är här nu igen för att bygga en skola. Jag tycker hon verkar som en klok och inspirerande tjej och jag är glad att jag träffade henne. Hon satt förresten i morgonsoffan på fyran för inte så länge sedan, det kanske ni kan ta och kolla upp! Så då var det Steve, jag och Camilla och vi hade en grym tid i och runt poolen, träffade för övrigt många andra mycket intressanta själar på detta ställe.
Morgonen därpå tänkte jag gå upp för att se soluppgången, men blev stoppad i dörröppningen. Utanför min dörr satt en stor babian och stirrade på mig. Jag stängde dörren fort igen och svor lite. Och låste. När jag smög ut igen insåg jag att hela hotellet är invaderat av en babianfamilj, säkert 30 stycken. De strök runt våra hus, letade säkert efter lite frukost. Har en stor respekt för dessa djur för dagen innan blev vi attackerade av en stor babian-hane vid poolen som snodde våra kakor som låg på bordet. När de kommer löpandes sådär är de inte roliga att ha och göra med och man känner sig väldigt, väldigt liten.
Efter babianmorgonen och efter en lång dag vid poolen så satte vi oss på taket på en jeep för att ge oss ut på lite sightseeing i parken. Det var inte så mycket djurliv att se, vi såg några antiloper, lite apor och en helt fantastisk natur. Träden här tycker jag är sagolika, som tagna ur Lejonkungen. Oavsett om vi inte såg några djur, så var det härligt att sitta där på taket ett par timmar.
Tummen upp för dagarna vi spenderade på Mole Motel där vi såg så många elefanter att jag tappade räkningen, och då ska vi skatta oss lyckligt lottade då de inte rör sig så mycket djur runt vattenhålet förutom under torkan, vilket vi hade lyckats tajma nu.
Dessa fantastiska och trevliga människor jag träffade på Mole kommer jag absolut att träffa igen.
Första kvällen satt jag och Steve ute vid poolen, på kanten till "den fria naturen", det var bäcksvart. Denna familj vårtsvin strök förbi och vi satt tysta och smått livrädda. Var vi inte visste då var att dessa krabater verkar bo här permanent, och är relativt ofarliga. Om man bara låter dom vara.
Denna elefant hae smygit dig så långt upp att han bara var hundra meter fån poolen. Har har varit med några år, det kan man lugnt säga. Det var höftigt att se honom stå i sluttningen och dra upp små buskar ur marken och tugga i sig.
Vid vattenhålet såg vi elefanter ta ett dopp varje dag. Mole Motel ligger strategiskt placerat med denna vy.
Denna donna, faktiskt en antilop, smög runt i bushen runt i kring vårt hotellrum. Hon är så fruktansvärt söt tycker jag!
Dessa apor var betydligt mycket sötare än babianerna och betydligt skyggare.
En annan morgon när jag vaknade, runt klockan 6, gick jag upp till informationen för att se om det fanns någonting att göra i krokarna, hälsade på de som jobbar i parken, och går sedan tillbaka igen. Jag ser vad jag tror är en staty av en elefant eller någon uppstoppad ellerfant skulle snart visa sig vara helt fel. Bara bakom huset står en elefant till. Ibland undrar jag nästan om dessa har blivit tama eller om de bara är så vana vid vår närvaro att de inte bryr sig. Så några timmar senare får jag höra att de står och käkar i rabatten utanför vårt rum. Så här har vi en elefant, jag och Steve tycker att Ernest verkade vara ett passande namn, så vi kallar honom för Elefanten Ernest.
Sköna kvällar vid poolen
Åh, detta vattenhål. Mole Motel gav mig mycket bra minnen, många stekheta kvällar med svett rinnande överallt, när det kryper mellan brösten vet man att det är varmt. Då svettas man alltså mellan brösten, jäkla märkligt fenomen. Och knäveckssvett. Haha, ursäkta svettsnacket men det är mycket svett i Afrika, det är så naturligt det kan bli! Glöm deo liksom, det blir inte bättre.
Hur som helst måste jag komma till vårt stora äventyr vi hade när vi var påväg hem från Mole National Park. Vi hade bestämt oss för att ringa samma förare som tog oss till Mole till att också ta oss tillbaka till flygplatsen. Sagt och gjort, han kom en timme för tidigt, men vi åt ändå frukost i lugn och ro och gav oss av fyra timmar innan incheckningen stängde, och det är tre timmar knappt enkel väg. Efter en timmes bilkörning får vi punka. Det tog ca 20 minuter att byta däck eftersom domkraften inte fungerade. Efter mycket om och men fick de ändå på reservdäcket som jag kunde se från början inte var helt. Jag fick en flashback från när vi kom till Mole för fyra dagar sedan att de hade problem med just det där däcket, men naiva jag trodde ju att de hade lagat det innan de kom hit. Jag höll i alla fall mina tummar för att det däcket skulle hålla vägen till flygplatsen. Lite stressad var jag. Efter en knapp timme till smäller det igen. Punka på ett annat däck. Då håller jag på att bryta ihop av stressen. 2 h och 40 min kvar till incheckningen stänger. jag ger upp hoppet om att vi någonstin skulle få denna bil att gå.
Jag går och pratar med några män sin står vid en traktor. Jag frågar dem om de känner någon med bil i området som kan ta oss till flygplatsen. Till historien hör att vi nu är i ingenmansland, inga bilar, bara hyddor. Jag åker med en motorcykel runt i byn för att leta efter någon. Såg inga bilar, bara en jävla massa motorcyklar. Samtidigt tror jag chauffören letar efter någon som kan laga hans däck. Jag tror vi drev runt i 30 minuter utan resultat. Efter lite övertalande sätter vi oss i bilen igen. Med punka. De säger att det finns ett ställe längre fram som kan laga däck. Jag tvilvar på detta, vi är fan i öknen, tänkte jag. Vi rullade några kilometer innan jag hörde att däcket var helt, helt slut i trasor. Vi tog oss inte en meter längre. Då började det gå ut för mig. Det fanns liksom ingen tid. Jag skrek bara till alla "Take me to the airport now!". Jag tror de blev lite sura på mig, men det struntade jag i. Kommer man och hämtar oss 3 timmar enkel väg får man väl se till att man han däck som fungerar, särskilt när de kommer få saftigt betalt också!. Jag bröt ihop, fällde några tårar, gav nästan upp. 1 h och 30 min kvar. Chauffören ville att jag skulle boka om flyget, men det skulle kosta oss dubbelt så dyrt. Jag var fly förbannad när han bad mig betala honom, men jag var helt barskrapad efter att ha betalt hotellet allt jag hade i princip, jag och Laud hade planerat att ta ut pengar i Tamale att betala honom med. Jag gav honom det lilla jag hade kvar, även om jag tyckte väldigt synd om honom så får han skylla sig själv. Två män på motorcyklar hade vi stoppat. Jag var beslutsam och satte mig bak på en av dom, hade ingen aning om hur långt kvar det var till civilisationen. Men vi började åka, utan hjälm på denna dirt-road, alltså ingen asfalt och det skumpade så jag trodde att hela mitt huvud skulle trilla av. Vi får soppatorsk efter en halvtimme ca. Turligen så möter vi en annan cyklist. De byter cyklar med varandra och vi kan fortsätta en bra bit till, och det gick fort, fort, fort. Tack gode gud att jag överlevde detta, även om jag blev skitig som ett as. Sanden yrde, svetten rann och solen grillade precis som den gör uppe i norr.
Vi får soppatorsk en andra gång, jag kliver av och jag ser hur han lyfter och skakar fram bensinen på moton. Vi åker ut mot den stora vägen, den som leder till Tamale. Det är 50 minuter kvar till incheckningen stänger, vi har fortfarande 0 cedis i plånboken och ingen att åka med. Jag stoppar en 4x4 där vi står och väntar på en busshållplats på en taxi. Det kändes hopplöst. I bilen satt en indier, vi övertalade honom att låna oss 50 cedis (100 kronor typ) att betala till motorcyklisterna, men det tyckte han verkligen inte om. Tillslut så fiskade han i alla fall upp en 50-sedel och vi kunde hoppa in och lifta med honom till Tamale. Skönt med AC i hans stora bil. Efter en halvtimme är vi framme i Tamale, indiern har alltså kört i närmare 140 km/h hela vägen, men inte till våran nackdel. Vi blir avsläppta vid en bankomat, betalar av vår skuld och Laud letar efter en taxi som kan ta oss ut till flygplatsen. Här vet jag inte varför han väljer den absolut skruttigaste bilen i högen, som dessutom måste tanka på vägen, men där sitter vi i alla fall i en bil som är den absolut mest skrotiga bil jag någonsin sett. Inte en enda mätare på hela instrumentpanelen var i funktion, och med gasen i botten nådde den knappt 50. Och vi hade fortfarande bråttom. 10 minuter efter de annonserade incheckningen stängde kom vi fram och vi var lättade när vi fick boarda några minuter senare. Vi hade klarat det! Och det var här jag tappade min telefon dessutom som jag berättade om förut, så jag tycker att denna historia är en bra ursäkt till hur den kom bort. Jag var helt enkelt helt jävla kokt, grillad, deep fried i hjärnan efter 4,5 timme av total stress konstant. Men vi klarade det!
Innan jag postar det här inlägget vill jag bara säga tack för att du läst allting, det har tagit mig två dagar av bråk och stök med vårt Wifi att få till det här. Jag hoppas ni hade en trevlig läsning!
Godnatt på er!