min resa för livet

Kan knappt tro mig själv när jag säger att jag varit här i sex veckor. Jag kommer ihåg när det gått lite drygt tre veckor, då kunde jag säga att jag "slagit rekord" i att vara borta hemifrån. Nu har jag jag slagit det rekordet två gånger om snart.

Det mest negativa när jag säger att sex veckor har passerat är att jag vet att jag bara har två veckor kvar i Ghana. Ganska jobbig fakta som jag inte riktigt vill ta in än. Jag tänker nog inte ta in det i alla fall förrän jag kommer hem. Jag försöker just nu bara leva i nuet, njuta av de fina stunderna jag har med barnen, lära mig ännu mer och öppna ögonen lite till och suga in allt en sista gång.

Igår satt jag i intervju med samma veckoblad som publicerade en artikel om mig innan jag åkte hit. Det samtalet fick mig att gå över i huvudet alla tankar jag samlat på mig under dessa veckor. Det är bland annat saker jag inte än har berättat om i bloggen men som jag kämpar mot varje dag, Det blev som en slags utvärdering och inom mig har jag bestämt att jag kommer att åka tillbaka hit, och innan året är slut reser jag till Afrika igen.

Det lustiga är att Ghana börjar kännas som hemma nu. Jag minns mina första veckor då jag tyckte det nästan var lite obehagligt att kliva utanför dörren eftersom du är så exponerad och utsatt. Men nu har jag på något sätt kommit över att jag aldrig kommer att bi anonym, jag kommer alltid att bli ropad efter, tagen på, men samtidigt få en hel del komplimanger och "I love you, do you love me?". Efter veckorna passerat känner jag att jag börjar få mer skinn på näsan, därför känns det jobbigt att behöva lämna så snart. Jag vet att två månader skulle bara en bra uppvärmning för mig, och jag håller fortfarande med, men jag har lärt mig att två månader är en alldeles för kort tid för mina visioner. Nästa gång blir jag borta en längre tid.

Idag är det i alla fall lördag och jag har redan varit vaken sedan 6:30. Camilla som jag träffade på Mole är nu i Accra, strax utanför, på ett ställe som heter Kokrobite, ett strandhäng några mil utanför Accra. Så jag har bestämt mig för att sticka dit och spendera helgen där. Det kan ju inte vara fel! Så det är nog dags att packa min väska och ge mig iväg om ett par tre timmar.

Bild tagen av Okpoti, jag ligger och kollar på en film som jag i smyg gjorde med bröderna.

 

I torsdags knackade det på dörren. Där står Kwaku med ett stort flin, Okpoti står bakom och ser alltid sådär blyg ut när han kommer hit till huset, inte alls lite tuff och kaxig som han verkar vara i skolan. Vi drack Milo, käkade bröd och jag hjälpte Okpoti med lite skrivövningar. Sådana stunder är guld värda. Guld värda.