Travelling Ghana
Först och främst vill jag bara meddela hur lättad jag är! Igår så slarvade jag bort min mobiltelefon, min svenska mobiltelefon som också håller mitt kreditkort, körkort, SL-kort och passerkort till jobbet. Till och med mitt frikort till svenska sjukvården. Till och med visitkortet till min frisör. Hur som helst märkte jag inte detta förrän jag kom hem igår kväll och skulle sätta på lite musik medans jag packade upp väskans efter veckans äventyr i Ghana - så var den bara inte där! Och jag slängde runt allt jag hade i huset, vände på varenda sak. Laud var väldigt ledsen över att den var borta, så vi åkte till Accra Mall för att se om den kanske hade fallit ur där. Det värsta var att jag varit i tre taxibilar och ett flyg sedan jag kunde minnas att jag såg den sist. Jag hade ställt in mig på att den var förlorad, den kunde lika gärna vara kvar i norra Ghana där vi spenderat några dagar. Hur som helst så fick jag värsta flash-backen om att jag hade hållt i den på flyget och tänkte att den kanske, kanske var kvar på flyget, men chansen var nästan obefintlig. Det mest enerverande var att jag vet att den var på ljudlös, flightmode och helt omöjlig att ta sig in i så jag kunde inte direkt spåra den och ingen kunde ringa mig. Helt värdelöst. När jag gick och la mig igår kväll var jag inställd på att aldrig mer få se den, och många bilder här ifrån Ghana var förlorade...
Imorse när jag vaknade var Laud mer på hugget och hoppfull än vad jag var. Han åkte självmant till flygplatsen för att efterlysa min mobiltelefon, och tur som fan var att någon vänlig själ, faktiskt städaren av flyget, valt att lämna in den. Så nu i eftermiddags har jag kunnat andas ut igen, och fick min mobiltelefon i handen och han fick en stoooor kram. Jag har aldrig någonsin tappat en mobiltelefon, men jag har en ganska ordentlig ursäkt till varför detta hände, men det tar vi senare i nästa inlägg. Jag hoppas ni är på humör för ett rejält långt inlägg då mycket har hänt på lite tid och jag inte haft möjlighet att blogga.. Nu har det gått så lång tid att jag må ha glömt ganska mycket, men jag ska försöka berätta i bilder och kanske lite urdrag från min dagbok. Förresten ogillar jag att kalla det dagbok, mer som en journal eller loggbok.
Hur som helst. Sist vi hördes så sa jag hejdå till de underbara ungarna i skolan för att jag kulle ge mig ut för lite kringresande i Ghana. Första stoppet var Busua, ett ställe ganska långt västerut i Ghana, inte långt ifrån gränsen till Elfenbenskusten. Den lilla sömniga byn är känd för att ha en fantastisk strand, och jag tänker inte protestera. Den var suverän. Lugn, relativt ren i Ghana-mått och perfekt för den som gillar vågor i surfanda.
Vad jag trodde skulle bli en ganska kort bilresa, kanske 4 timmar, blev tillslut 7,5 timme med stopp för lunch i närheten av Cape Coast. Vi kom fram när mörkret hade fallit, jag trodde många gånger vi hade kört vilse när vi kom längre och längre ifrån någon civilisation. Men snart hade vi checkat in på Dadson Lodge, svalkat oss med en dusch och satte oss på strande och drack öl. Det var stjärnklart och mycket vackert. Runt månen låg en gloria som jag fått lära mig kommer från Sahara-vindarna den här tiden på året. Att gå barfota i sanden, känna vågorna skvalpa mot fötterna i månskenet var nästan lite magiskt. Går till top tio för moment jag upplevt här i Ghana.
Denna bild tog jag från bilen, rullade längst kusten västerut. Enda bilden från denna dag egentligen.
Dag två i Busua hade vi bestämt att ta en utflykt till Nzulezo, ett värdsarv en bit ifrån Busua, ännu längre mot gränsen till Elfenbenskusten. Tyvärr vaknade jag på morgonen av sjukligt halsont och vad som kändes som feber, men som inte var det. Lite nojig var jag över att det kunde vara malaria eftersom jag kände mig så svag, men tempen sa annat! Men vi började dagen med ett morgonbad i havet, mycket bra för en förkylning. Annars så var utflykten var inte så rolig som jag hade velat, lite seg av all alvedom och sådär, men jag klarade ändå av en bilresa på två timmar enkel väg dit och hem (det är bara 8 mil!). Och inte vilken väg som helst, en väg helt oasfalterad stora delar, vilket ledde till att resan egentligen blev dubbelt så lång än vad vi räknat med och dubbelt så plågsam för min del...
Yves, Laud och vår guide.
Nzulezu är ett ganska märkligt samhälle som ligger mitt ute i ingenstans, nås bara med kanot efter ca 40 minuters barfota vandring, vadade genom vattenpölar svarta som tjära och heta som tevatten. Trodde jag skulle få alla möjliga konstiga sjukdomar av detta, men än lever jag!
Efter 1,5 timmes kanotpaddling var vi äntligen framme.
Hela Nzulezu är uppbyggt på plattformar ovanför vattenytan. Det bor ca 500 invånare i Nzulezo och det var en väldigt speciell upplevelse att se detta. Trots invånarantalet har denna by en skola och en kyrka, och ett par tre restauranger.
Vår guide och hans vakra familj bor i Nzulezu.
Efter vår uflykt till Nzulezu hade vi en halv dag kvar i Busua innan vi var tvugna att bege oss tillbaka till Accra. Nu mådde jag lite bättre, förkylningen hade istället flyttat sig upp till bihålorna så jag hade lock för öronen i nästan 5 dagar. Hur som helst så var det en väldigt, väldigt trevlig strand.
Det var det allt jag hade att säga om Busua tror jag. Imorgon tänkte jag berätta lite om våra äventyr från Mole National Park. Håll utkik!