Det känns som hemma i Ghana...
När Camilla var här, den fantastiska tjejen bakom The Free Projects, http://www.thefreeprojects.com/ så sa jag det att jag hade ju inte börjat gråta om någon sa till mig att jag måste stanna i Accra, kanske bo här, är tvungen att jobba här. Nej, jag tycker det är en fantastisk stad, och speciellt nu när man börja kännna sig hemma, kan områden, vet hur man tar sig runt. Förstår priser osv, osv. Man börjar bli en riktig ghanan.
Jag har snackat mycket om projektet, och det löper ju på självklart. Det sker i ett långsamt tempo, men det beror ju på att vi egentligen inte har en tidsram och bygger ut eftersom medel finns. Men så lever jag ju en vardag också. En lugn vardag, oftast vid sidan av P. Laud. Vi är ut och träffar människor, åker ut till marken, sitter på kontoret och ordnar med saker.
Från kontoret häromdagen
Så finns det dagar när det inte händer så mycket. Då går jag gärna sträckan till Teiman "bara för att". Det är en svettig promenad längst en trafikerad väg, och en stekande sol. 20-25 minuter tar det att gå, och den gick jag nästan varje morgon förra året. I Teiman brukar jag gå förbi Wisdom Academy, säga hej till min gamla klass. Nu har de splittrat upp klassen i olika klassrum så det är inte riktigt som förut, men de flesta är kvar i KG 2 och några i klass 1. De minns sångerna jag lärde dom, och mest otippat var att de sjöng "Bä, bä vita lamm" på svenska, med hel fel ord som ändå lät ganska rätt. Då blev jag rörd till tårar näst intill.
En liten bebis i Teiman
Sedan är man bekant med många i byn, vilket också är en häftig känsla. Att man kan ströva runt lite var stans och människor tjoar på en, sedan händer det också att man hör "Madam Emilotte!" någonstans ifrån. Skolbarnen är verkligen överallt.
Att tvätta här är lite som terapi. Det tar ett par timmar, men man hinner fundera mycket och sätta på lite musik. Så sitter man där på pallen och gnuggar.
De två helger som varit sedan jag kommit hit har jag varit i Accra faktiskt och bara varit social. Ute och träffat folk, inte suttit på rumpan och inte gjort ingenting. Camilla kom till Ghana nu i helgen så vi spenderade några dagar tillsammans genom att känna på temperaturen i Accra, se finalen i AFCON som tyvärr Ghana förlorade, rökt oändligt mycket shisha, hängt på Labadi beach och ätit turkisk mat. Och druckit öl. Semesterfirare i princip.
Sen så har vi de absolut bästa timmarna under dygnet och det är skymningen. Att känna temperaturen gå ner, ljuset förvandlas till varmt och rött, sanden blir alldeles glödande röd, barnen har kommit hem till skolan och vi kan vara ute och busa. Mellan kl. 17-19 är det perfekt ute. Sedan blir det beckmörkt och har man otur är det strömavbrott så får man sitta där i mörkret och rulla tummarna. Tycker det har varit mycket strömavbrott sedan jag kom hit, det är var och varannan dag och då sitter det i i ett dygn ungefär. Tack Pappa för att du gav mig en powerbank i julklapp så jag kan ladda min telefon!
Jag och Ellikem. Barnen har inte växt så hemskt mycket vad jag kan se. Förutom dom absolut minsta bäbisarna som nu faktiskt kan gå.
På lördag är det Alla Hjärtans Dag och jag ska faktiskt på ett ghananskt bröllop. Så häromdagen var jag till sömmerskan för att få en klänning sydd och det ska bli superspännande att få se resultatet.
Så! Nu fick ni en liten inblick i mina dagar här i min lilla by Amelia, som ligger vid ett stort träd längst vägen till Teiman, som man brukar få säga ligger vid Oyarifa på vägen mot Abokobi, som i sin tur ligger utanför Madina som är i utkanten av Accra som är huvudstaden i detta fantastiska land Ghana. Mitt andra hem.
Med kärlek från mitt älskade Ghana.