TANF och våra visioner
Hej mina vänner!
Jag bara tjatar om ett skolbygge, eller hur? Som om det inte redan fanns skolor i Ghana. Det löser väl inte deras problem, de har ju fortfarande inte råd att gå i skolan.
Fel.
Vad vi (TANF) står inför just nu är att vi har fullt ägarskap till knappt ett hektar mark. Check. Marken är uppdelad i tre "plots", alltså tre delar. Den mittersta "ploten" är nu rensad från trädstammar och sly. Check. Nästa steg är att förbereda ett bygge som ska bli, just det, en skola på den "ploten". En skola i TANF's regi.
Skolan kommer att:
1: Vara fri från avgifter. Vi kommer själva med hjälp av egna medel kartlägga barn som kommer från s.k "broken homes", är föräldralösa eller gatubarn etc. genom att gå hus till hus för att de ska då ansöka om ett s.k "sponsorship" av oss. Vi har full bedstämmanderätt när det kommer till vilka barn om får komma till oss. Precis som vi har idag, våra "sponsorkids", eller fadderbarn skulle man kunna säga, fast de går i vår skola.
2: Vara fri från bestraffning/barnaga. Detta var ett av de största bekymmerna jag hade sist jag var här. Jag tror knappt jag nämnde det i bloggen. Det är jobbigt att prata om. Men skolan jag var på sist och jag skulle tro varenda skola i hela Ghana, använder olika typer av bestraffning. Det är olagligt men djupt rotat i skolsystemet och i skolmiljön. Det kallas för "caneing". Tänk dig skolan på 30-40 talet här hemma, med pekpinnar som slog dig på fingrarna, eller så fick du ställa dig på knä och stå där tills läraren säger att du är förlåten.
Jag minns att jag flera gånger sa ifrån. Jag sa att det finns andra sätt att bestraffa barn för något de gjort; varit högljudda, inte gjort läxan osv. Viktigast är att du inte gör illa någon. De vet inga alternativa medel och tyvärr är attityden så att de inte tolererar att ändra på sig, det är för djupt rotat i kulturen. Tänk dig att barnen här dagligen får höra "I'll beat you" så fort de gör något de inte ska. Har du någonsin hört din mamma säga "Jag kommer slå dig!"? Du förstår kulturkrocken. Oavsett hur mycket påtryckningar TANF har gjort på skolorna här i närområdet har ingenting skett inom efter år av tjat och samtal och volontärer som försökt påverka på sina sätt.
I alla fall - detta är vad vi står inför. Plot 1 och 3 kommer att användas till att bygga ett volontärhus och kontor för TANF s.k "Mainbuilding". Plot 3 har jag förstått det som att Laud siktar på att en dag kunna öppna en klinik. Men det ligger i framtiden. Det som händer nu är att vi ska inviga bygget och börja med en grund till en mur som kommer vara runt skolan och skydda barnen. 6 starka män har anställts av oss för att genomföra detta arbete.
Jag ska fortfarande vilken dag som helst åka och köpa sand och sten till bygget. Jag vädjar er därför till att öppna era hjärtan för att stödja detta underbara, fantastiska, livsförbättrande projekt. Och med det önskar jag att ni kunde öppna er plånbok.
Här i lilla Teiman kan verkligheten stundtals bli lite för påtaglig. Ska jag vara ärlig så kan det vara lätt att glömma vilket liv de lever här, man glömmer saker som är självklart för mig att jag får, till exempelt en utbildning, man glömmer att det inte är självklart här alls. Det är fråga om vem som har råd.
Igår träffade jag Jonathan och Joshua. Jag korsade byn, mellan hus där folk bor, när jag plötsligt hör "Madam Emilotte" och jag ser en hord av ungar springandes mot mig. Smutsiga, trasiga kläder, barfota. Jag känner genast igen två av pojkarna. Mina före detta elever. Men varför var dom inte i skolan? Usch, det var som knivar i magkropen, det knöt sig. Jag gick några hundra meter till. Jag ser Isac och hans lillebror, heller inte i sin skoluniform. Jag frågar "Why are you not in school today?" och han svarar med blicken i marken "My mother said we don't have money today".
När man ser barnen utan sin relativt välpolerade skoluniform tänker man inte riktigt på hur de har det hemma, jag blir helt tagen varje gång.
En annan sak är att det ibland är lätt att jag glömmer vad jag involverat mig i, att jag tillsammans med TANF kunnat erbjuda många barn och ännu fler barn i framtiden en utbildning. Att det vi gör verkligen gör skillnad. Även om vi inte kan rädda alla barn i Teiman eller Accra eller i Ghana, så är det något vi gör. Vi gör i alla fall inte ingenting. Och för de barnen spelar det en betydande, om inte avgörande, roll. Haja då vad en skola kommer kunna göra!
Tack för att du bidrar!
Så här ligger vi till just nu. Sista spurten, är ni med?!
skriven
Så bra blogg du har! Tycker det du gör är sjukt inspirerande och skulle verkligen vilja åka till någon liten by i afrika som volontärar etare också! :)